Bakom kulisserna med Ulf Andersson

12 maj 2025
Bakom kulisserna med Ulf Andersson

Intervju med regissör och festivaldirektör Ulf Andersson, Internationella Gatuteaterfestivalen

Vad är du aktuell med nu?

Jag är aktuell som kraftigt tränande rehab-patient: jag har bytt ett knä.

Just nu är det hektiskt; vi håller på att lägga Internationella Gatuteaterfestivalens (IGT) program för juli och augusti men också för maj då vi har ett samarbete med Andersbergsfestivalen, både i Andersberg och inne i Halmstad. Och i juni gör vi en festival på en plats ute på ett berg där vi spelar berättarföreställningen ’En Löjlig Människas Dröm’.

Det är komikern och skådespelaren Jojje Jönsson och jag som turnerar med ’En Löjlig Människas Dröm’ som baseras på en berättelse av den ryske författaren Fjodor Dostojevskij. Dostojevskij inspirerades av de heliga Kristi Dårar som vandrade runt i Ryssland (det var oppositionella med flera) varav 36 st senare blev helgon. Dostojevskij har i berättelsen gjort en av dårarna till en tjänsteman, som får en vision som sen leder till En Löjlig Människas Dröm. Det är en tung puck så det behövs en bra komiker för att lyfta en så tung text.

Jag berättar om bakgrunden till En Löjlig Människas Dröm och sköter tekniken medan Jojje gestaltar berättelsen i Dario Fos anda, inspirerat av Chaplin och Nils Poppe.
Jojje berättar om hiskeliga saker om bland annat självmord och att han åker upp i rymden – men jag ska inte spoila slutet. Det är svårt att göra rysk teater idag även om folk vet att Dostojevskij inte har med Putin att göra.

Vi spelade den på Göteborgs Stadsteater nu i vår och ska vara på Soppteatern i Stockholm i höst. Vi arbetar också med ett filmmanus för att filma av denna berättelse.

Minnen från trettio års verksamhet

Gatuteaterfestivalen fyller 30 år i år! Det är sinnessjukt att vi hållit på i en liten stad som Halmstad i 30 år. Vi kallar festivalen nu-dagarna. Vi var en av några få som spelade under pandemin. Under pandemin hade vi en pinne som mätte ut en meter till nästa familj. Alla fick en t-shirt så att det syntes att de arbetar för festivalen.
Ibland undrar man vad man håller på med. Men det är en viktig del att bara göra det. Om de intellektuella i landet inte får prata blir det jävligt tyst. Teater är motstånd men med glimten i ögat.

Det jag minns mest från dessa trettio år är hur vi började. Att starta en festival är lite som att uppfostra barn: om det funkar från början så är det bara att springa vidare. När jag bodde i Frankrike bjöd jag in franska grupper till Göteborg att spela på gatan och det var så gatuteaterfestivalen blev till. Det jag kommer ihåg mest var när mina franska vänner hade gula regnrockar på sig. 20 st artister som sprutade vatten upp på bildäck. Mitt i detta hade jag tappat nycklarna upp till kontoret så jag fick klättra upp för stuprännan. Just då ringer mobilen och polisen säger att nu får ni lägga av: bildäcken hade spritt sig över hela stan. Två av fransmännen blev tagna av polisen och fick sitta i finkan då de blev anklagade att två svenska tjejer för att ha stulit gatlampor.

När vi introducerade IGT var det stora föreställningar som drog genom stan; publiken älskade oss men myndigheterna hatade oss. Jag var förbjuden att söka tillstånd så det fick mina medarbetare göra. Men nu är det polisen som stöder oss: ”bara du inte bjuder in de där fransmännen”.
 
Men jag har gjort så mycket annat också. Jag jobbade på Nationalteatern som deras sista regissör. Gjorde också Hemsöborna i Stockholms skärgård. 

Hur kommer det sig att du startade Internationella Gatuteaterfestivalen?

Barnens mamma och jag åkte med barnen i baksätet bland alla väskor till Paris där vi hade hyrt en lägenhet. Jag blev tillfrågad om jag kunde göra ett Strindbergscollage i Paris och då kom det folk som ville jobba med pjäsen. En av skådespelarna sa att han arbetade gratis mot att jag lärde honom att sluka eld. 

Vi har gjort många annorlunda saker i gatfesten: vi gräddade en omelett på 1500 ägg på avhuggna oljefat med kol som vi sen åt tillsammans med publiken och på varje ställe hade vi ett helt spelmanslag som spelade. Det var stort och roligt och långt ifrån det jag gjorde innan.
Det här är en konstform som inte finns i Sverige:  det är svårt att fostra ungdomar in i något som inte finns och jag orkar inte uppfostra människor.  På 90-talet när jag var i Paris då var Tilde Björfors också där och tog hem nycirkusen och jag tog hem streetperformance. Cirkus Cirkör är bra men ofta pretto: jag tycker mer om Brazil Jack som har hela traditionen med romska kläder men utan djur, fan vad fräckt det är!
Allt behöver 50 år på sig att mogna. När man blir äldre rör man sig med sådana perspektiv: saker kan bli populära och sen bara försvinner det plötsligt. Men det är de som orkar som vinner i längden.

Jag lärde känna så mycket folk i Paris då jag åkte fram och tillbaka hela 90-talet. Är fortfarande i Paris då och då och jobbar en hel del. Jag har ständigt kontakt med dem.

(foto: Monia Pavon)

Som gruppen Eventi Vertikali och Adrian Schwartsstein från Sardinien som klättrade på fasaden - men det blev dyrt för oss efteråt. En massa artister som var så unga då, som Johan Wellton, sökte sig till oss. Det fanns inget annat och nu är vi nog den ende fasta gatuteaterfestivalen i Sverige idag.

Jag bara gör, tänker inte så mycket på framtiden. Om någon kommit och varit fräsch och pigg och velat ta över: vi är ett litet gäng som jobbar så det är svårt att lämna över. Ibland kommer det fram artister som säger ”hello” till Lasse som är lastbilschaufför, industriarbetare, jägare, deltidsbrandman, raggare och som älskar att hålla på med IGT -Internationella Gatuteaterfestialen; det är såna människor som man måste hitta! Jag använder mig av gamla fotbollsspelare som personal, de bär på en livserfarenhet som är viktigt.

Vad är det som driver dig att fortsätta genomföra festivalen varje år?

När jag gick på gymnasiet hade jag en lärare som sa: jag vill läsa Gunnar Ekelöf för er och det är så bra så jag måste stå på en stol. Vilket läraren gjorde: ställde sig på en stol och läste Non Serviam. Jag fattade ingenting så det är nog jävligt bra tänkte jag. Jag satt en hel vecka på biblioteket och åt små yougurtar och läste allt som Gunnar Ekelöf skrivit. Som med Dostojevskij: jag fattar ingenting så det måste vara väldigt bra, sådant som man inte förstår.

Nu i sommar ska jag jobba med minnesmästaren Martin Nilsson. Han läser in hela Aftonbladet så får folk fråga vad som stod på exempelvis sidan 17. Sånt gillar jag för jag fattar inte! Men ibland inser jag att jag inte kommer att fatta.

All konst är lagom irriterande. Min son Hugo satt och tittade på video med magikern Charlie Caper och sa ”pappa jag fattar inte hur han gör!”. Hugo spelade upp långsamt men fattade ändå inte.
Båda mina barn har arbetat i Paris och kan tala franska. Men mina barn vill nu leva sina familjeliv så det tycker att de är jobbigt när pappa kommer och säger att nu ska vi jobba ihop på gatuteaterfestivalen. Men jag hoppas att deras barn en gång börjar leta själva efter saker. Jag byggde min egen moped för jag vill veta. Jag vill bara förstå världen hela tiden. 

Jag har lyckan att vara född mellan Hitler och punkgenerationen. Jag jobbar med en gammal hippie fortfarande. Jag var i Chelsea 1976 när punken gick loss där och jag inspirerades av kraften och viljan hos punkarna och energin hos hippisarna.

Internationella Gatuteaterfestivalen 30 år!